Ellinor's blogg

Igår var det då dags för långprogrammet, och dags för oss att ta hem guldet igen.
Vi hade en helt okej träning på dagen, och stämningen var verkligen på topp. Vi var så laddade så vi ville helst av allt bara springa till ishallen och åka med en gång..
Jag åkte inte långa, men jag var superladdad och nervös ändå. Dagen gick skitfort, håruppsättning och sminkning, lite golvträning och lite mental avslappning, och sen var det dags.
När vi kom ut i ishallen för att gå på isen hade Finlands förstalag, dom som ledde efter korta, precis åkt. Det var ett sånt otroligt liv i ishallen med den finska klacken som jublade över Marigolds åk och skrk "Suomi, Finland" och viftade med sina finska flaggor, och så vår svenska klack som försökte överrösta med "Heja Sverige", och eftersom vi och Marigold har vart de två bästa lagen i flera år nu så hejade antagligen resten av publiken okcså antingen på oss eller Marigold, så det var verkligen helt öronbedövande.
stod som sagt bredvid den här gången, med Matilda, Helena och Amelie... först stod vi och höll varann i händerna och var hur nervösa som helst, men det gick skitbra och vi släppte varann och bara applåderade och jublade.. det kändes sååå bra, och sen nästan i slutet så ramlade Lina mitt i vårt blocksteg och två andra ramlade över henne, och sen ramlade två till..
Vi skrek så mycket vi kunde för att ge vår lagkamrater energi att ge järnet de allra sista.. Sedan blev vi utsläppta på isen för att åka med laget till kiss and cry hörnan för att vänta på poängen.. Vi visste naturligtvis att man inte vinner nåt guld med fem fall, det får man alldeles för mycket avdrag för. Men vi försökte sträcka på oss och se glada ut ändå, och vår tränare sa att det var jättebra åk allt utom fallen, och falla kan ju vem som helst göra, även de bästa åkarna.
Så vi kom förstås tvåa då, och gick in i vårt omklädningsrum, och då kom förstås tårarna. Jag var ganska nervös att vi skulle komma utanför pallen, för det var fortfarande 3 av de bästa lagen kvar att åka efter oss. Men det blev iallafall tvåa och vi gick ut på prisutdelningen. Det var tufft att stå där bredvid finnarna som sprayat sinna skridskor med guldfärg och lyssna till den finska nationalsången och veta att vi var såååå nära. Efter prisutdelningen åkte vi fram till den svenska klacken och gjorde vågen för dem, och då kom även de andra tårarna, glädjetårarna.Insåg det otroliga med att stå där på isen med världens bästa lag (för även om vi "bara" fick silvret denna gången så känner vi oss fortfarande som bäst i världen). Det lag man sett upp till och hejat på och avundats hela sitt liv..
Utanför ishallen möttes vi av 150 jublande blågula fans med flaggor och champagne. Sedan skulle vi ha mottagning med svenska konståkningsförbundet... fick mer champagne och lite snacks, och alla pratade om hur stolta vi skulle vara över vår insats detta året, och alla snackade om hur duktiga alla vi nya varit, och allt var så himla fint, och ingen kunde låta bli att gråta, inte längre bara för att vi var lessna, utan alla var så rörda av allt fint som sas, och för (som vår mentala tränare Michael Södermalm säger) all den kärlek som finns i vårt lag. Det var en helt underbar känsla..!

Sen var det en snabb tripp till skaters farewell party för lite mat, upp och duscha, och sen ut och fira natten lång med de andra lagen, för tillslut kände vi oss faktiskt som vinnare allihop =)

Var väl tillbaka på hotellet vid halv fem och bussen till flyget gick klockan sju. Så har vart rätt trött idag om man säger så... =)