Göteborgsvarvet 2009
Då var premiären gjord.
Antar att detta var enda gången man kunde springa utan någon press, nästa år gäller det ju att vara bättre =)
Då får vi dock starta i en bättre startgrupp vilket kan vara lite skönt. Folk var inte så himla bra på att "hålla till höger" då de ville ta det lugnt. Vi Surprisare sprang ju inte direkt snabbast av alla, men om vi ville springa om någon så fick vi ändå göra det ända längt ut till vänster, vilket resulterade i att vi ju blockerade vägen ibland för de som ville springa ännu fortare.. Nja.. det var lite störande faktiskt. Säkert folk som störde sig på oss också, men man försökte ju iallafall tänka på det.
Ännu mer störande var väl folk vid vattenkontrollerna som tog vatten och sedan gick eller tillochmed STANNADE precis vid borden och drack sitt vatten. Man försökte ju fånga en mugg och sedan ta sig undan så fort som möjligt så att andra kom åt, men nä, nä, så tänkte väl inte alla.
Det kändes sjuk bra väldigt länge. Hela första milen så var det inte ens jobbigt. Var lagom väder också, i början sken ju solen, även om det var lite disigt, men sedan försvann solen också, och det gjorde absolut ingenting.
Jag sprang tillsammans med Liselott, Matilda och Sofie ända fram till Aschebergsgatan, sedan kom jag lite efter dem i folkträngseln, och då gav ju upp med att försöka komma ikapp, utan sprang resten själv.
De sista tre kilometerna kändes så sjuuukt långa. Man bara väntade på att det skulle stå en ny km-skylt bakom varje krök, men icke..!!
Var obeskrivligt skönt när man äntligen fick stanna. Jag fick en äckligt stor blåsa på foten, men den hindrade mig inte något under tiden. Kändes lite de sista km att något var på g, men med tanke på hur det såg ut när jag tog av mig skorna var det verkligen konstigt att det inte kändes mer.. var väl adrenalin och endorfiner som fick mig att tänka på annat =P
Men hur gick det nu då?
Jag måste säga att jag är sjukt nöjd. Igår skrev jag ju att snittet för tjejer tydligen var 2.05, och att det självklart hade vart gött och komma under det, men att det inte var något jag tänkte satsa på direkt, utan att det viktiga var att bara springa hela runt.
Pappa hade beställt sms-service och fick mina tider på mobilen, himla skönt var det när han visade sms:et med sluttiden.
1.57.26
Helt okej!!
Det här är fortfarande tidigt i loppet, tror inte vi hade lika lätt att le i slutet =P
Tack alla underbara lagkompisar, jobbarkompisar och pojkvännen (även om du nästan missade oss) för allt stöd. Var så skönt varje gång man såg någon man kände!!
Nu läste jag även denna artikeln om gårdagens löparfest.. och man kan ju inte annat än att hålla med... sjukt skön stämning överallt..
Antar att detta var enda gången man kunde springa utan någon press, nästa år gäller det ju att vara bättre =)
Då får vi dock starta i en bättre startgrupp vilket kan vara lite skönt. Folk var inte så himla bra på att "hålla till höger" då de ville ta det lugnt. Vi Surprisare sprang ju inte direkt snabbast av alla, men om vi ville springa om någon så fick vi ändå göra det ända längt ut till vänster, vilket resulterade i att vi ju blockerade vägen ibland för de som ville springa ännu fortare.. Nja.. det var lite störande faktiskt. Säkert folk som störde sig på oss också, men man försökte ju iallafall tänka på det.
Ännu mer störande var väl folk vid vattenkontrollerna som tog vatten och sedan gick eller tillochmed STANNADE precis vid borden och drack sitt vatten. Man försökte ju fånga en mugg och sedan ta sig undan så fort som möjligt så att andra kom åt, men nä, nä, så tänkte väl inte alla.
Det kändes sjuk bra väldigt länge. Hela första milen så var det inte ens jobbigt. Var lagom väder också, i början sken ju solen, även om det var lite disigt, men sedan försvann solen också, och det gjorde absolut ingenting.
Jag sprang tillsammans med Liselott, Matilda och Sofie ända fram till Aschebergsgatan, sedan kom jag lite efter dem i folkträngseln, och då gav ju upp med att försöka komma ikapp, utan sprang resten själv.
De sista tre kilometerna kändes så sjuuukt långa. Man bara väntade på att det skulle stå en ny km-skylt bakom varje krök, men icke..!!
Var obeskrivligt skönt när man äntligen fick stanna. Jag fick en äckligt stor blåsa på foten, men den hindrade mig inte något under tiden. Kändes lite de sista km att något var på g, men med tanke på hur det såg ut när jag tog av mig skorna var det verkligen konstigt att det inte kändes mer.. var väl adrenalin och endorfiner som fick mig att tänka på annat =P
Men hur gick det nu då?
Jag måste säga att jag är sjukt nöjd. Igår skrev jag ju att snittet för tjejer tydligen var 2.05, och att det självklart hade vart gött och komma under det, men att det inte var något jag tänkte satsa på direkt, utan att det viktiga var att bara springa hela runt.
Pappa hade beställt sms-service och fick mina tider på mobilen, himla skönt var det när han visade sms:et med sluttiden.
1.57.26
Helt okej!!
Det här är fortfarande tidigt i loppet, tror inte vi hade lika lätt att le i slutet =P
Tack alla underbara lagkompisar, jobbarkompisar och pojkvännen (även om du nästan missade oss) för allt stöd. Var så skönt varje gång man såg någon man kände!!
Nu läste jag även denna artikeln om gårdagens löparfest.. och man kan ju inte annat än att hålla med... sjukt skön stämning överallt..
Kommentarer
Postat av: rosenblom
Skönt att läsa lite gnäll från annat håll också. Jag startade i grupp 3 men nog fans det fullt av flodhästar där också... Och vad sysslar folk med vid vätskepauserna...?!?! Helt otroligt. Som du skriver, folk stannade verkligen vid borden så fort de fått sin kopp... Skrattretande.
Postat av: Jenna
Låter som att du hade ett bra lopp! Blir så motiverad att springa något kortare själv nu :)
Brödet är supergott, ett av mina favoriter!
Trackback
