Ellinor's blogg

Har just vart å hämtat min plånbok. Ringde en kille och sa att han hade hittat min plånbok i sin bil. Tappade visst den där igår när han körde oss hem då.. Åkte hem tillsammans me några killkompisar som bor nära mig, så jag har ingen aning om vem killen va.. tror att det var nån dom betalade för att köra, så det var verkligen jättesnällt av honom å ringa å säga de ju, å sen gå ut i regnet för att träffa mig å ge mig den. Har bara suttit hemma å vart bakis hela dagen så hade inte ens märkt att jag tappat den.
Ska fortsätta plugga nu, får skriva mer sen om gårdagen, partyt och min och mammas tur till stan =)

Mamma frågade om jag kunde följa med henne till stan imorrn.. Hallå?! Om jag KAN?! Det e klart jag kan.. det betyder nämligen att jag som är världens pankaste säkert kan få köpa nåt snyggt till festen imorrnkväll..
Helt underbart =)

Ja, det finns ju såå mycket folk här som har superkoll på shopping.
Som jag skrivit här nån gång innan så är det snart dags för en kompis studentskiva, och klädseln som gäller är cocktailklänning. Något som lyser med sin frånvaro i min garderob.
Så alla som har nån schysst klänning och tipsa om får jääättegärna skriva en liten kommentar. hade vart såå gulligt alltså..

Igår var det då dags för långprogrammet, och dags för oss att ta hem guldet igen.
Vi hade en helt okej träning på dagen, och stämningen var verkligen på topp. Vi var så laddade så vi ville helst av allt bara springa till ishallen och åka med en gång..
Jag åkte inte långa, men jag var superladdad och nervös ändå. Dagen gick skitfort, håruppsättning och sminkning, lite golvträning och lite mental avslappning, och sen var det dags.
När vi kom ut i ishallen för att gå på isen hade Finlands förstalag, dom som ledde efter korta, precis åkt. Det var ett sånt otroligt liv i ishallen med den finska klacken som jublade över Marigolds åk och skrk "Suomi, Finland" och viftade med sina finska flaggor, och så vår svenska klack som försökte överrösta med "Heja Sverige", och eftersom vi och Marigold har vart de två bästa lagen i flera år nu så hejade antagligen resten av publiken okcså antingen på oss eller Marigold, så det var verkligen helt öronbedövande.
stod som sagt bredvid den här gången, med Matilda, Helena och Amelie... först stod vi och höll varann i händerna och var hur nervösa som helst, men det gick skitbra och vi släppte varann och bara applåderade och jublade.. det kändes sååå bra, och sen nästan i slutet så ramlade Lina mitt i vårt blocksteg och två andra ramlade över henne, och sen ramlade två till..
Vi skrek så mycket vi kunde för att ge vår lagkamrater energi att ge järnet de allra sista.. Sedan blev vi utsläppta på isen för att åka med laget till kiss and cry hörnan för att vänta på poängen.. Vi visste naturligtvis att man inte vinner nåt guld med fem fall, det får man alldeles för mycket avdrag för. Men vi försökte sträcka på oss och se glada ut ändå, och vår tränare sa att det var jättebra åk allt utom fallen, och falla kan ju vem som helst göra, även de bästa åkarna.
Så vi kom förstås tvåa då, och gick in i vårt omklädningsrum, och då kom förstås tårarna. Jag var ganska nervös att vi skulle komma utanför pallen, för det var fortfarande 3 av de bästa lagen kvar att åka efter oss. Men det blev iallafall tvåa och vi gick ut på prisutdelningen. Det var tufft att stå där bredvid finnarna som sprayat sinna skridskor med guldfärg och lyssna till den finska nationalsången och veta att vi var såååå nära. Efter prisutdelningen åkte vi fram till den svenska klacken och gjorde vågen för dem, och då kom även de andra tårarna, glädjetårarna.Insåg det otroliga med att stå där på isen med världens bästa lag (för även om vi "bara" fick silvret denna gången så känner vi oss fortfarande som bäst i världen). Det lag man sett upp till och hejat på och avundats hela sitt liv..
Utanför ishallen möttes vi av 150 jublande blågula fans med flaggor och champagne. Sedan skulle vi ha mottagning med svenska konståkningsförbundet... fick mer champagne och lite snacks, och alla pratade om hur stolta vi skulle vara över vår insats detta året, och alla snackade om hur duktiga alla vi nya varit, och allt var så himla fint, och ingen kunde låta bli att gråta, inte längre bara för att vi var lessna, utan alla var så rörda av allt fint som sas, och för (som vår mentala tränare Michael Södermalm säger) all den kärlek som finns i vårt lag. Det var en helt underbar känsla..!

Sen var det en snabb tripp till skaters farewell party för lite mat, upp och duscha, och sen ut och fira natten lång med de andra lagen, för tillslut kände vi oss faktiskt som vinnare allihop =)

Var väl tillbaka på hotellet vid halv fem och bussen till flyget gick klockan sju. Så har vart rätt trött idag om man säger så... =)

Är hemma igen efter en helt underbar vecka i Prag. Trots att vi fick se Finland ta tillbaka sitt VM-guld från oss så har det vart en av de bästa helger i mitt liv.
För det första var det en otrolig känsla att vara på ett VM, och att vara där med de regerande världsmästarna. Känna känslan hur folk från andra lag typ bara stirrar på en och inte vet vad dom ska säga när man åker i hissen med dem eller möter dem vid frukosten bara för att dom vet att man är bäst. =)
Sedan hade vi skitbra träningar och vår tränare var jättenöjd med oss och sa att surprise aldrig haft så många så säkra träningar innan VM, vilket natruligtvis känns superskönt när det är ens första år där..
Jag var naturligtvis nervös innan kortprogrammet när jag skulle åka, speciellt eftersom jag hade lite problem på ett ställe i programmet på några av de sista träningarna, men det gick såååå bra på tävlingen, vi åkte ett jättebra kortprogram och det där stället som var mitt lilla "hatställe" i programmt gick perfekt, så efter det kunde jag bara inte sluta le.
På kortsidans läktare satt det ca 200 svenska fans. När vi hade åkt färdigt och hörde publikens jubel kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, en sååå underbar känsla.
Tyvärr tyvärr så slog Finlands första lag oss med 0.80 poäng i kortprogrammet.
Vår tränare, som inte är den som ger beröm bara för att trösta, utan verkligen menar det när hon säger att något är bra, och som har en enormt stor roll i teamåkningsvärlden sa till oss att vi verkligen skulle vara nöjda med vårat åk, och att hon tyckte att vi var bäst iallafall, så det kändes inte så farligt, utan alla var mest mycket nöjda med vårt åk =)